rebecka

Jag vet inte om det är jag eller om det är att den snön som kom ingav någon form av hopp. Såg ett hopp och allt kände bra. Men lika snabb som snön försvann och det blev mörkt igen försvann glädjen. Min kropp har börjat strejka och det för att jag tror att jag tar hand om den, men det är ganska tydligt att jag inte gör det. Det värker i varenda muskel och lederna hänger inte riktigt med! Hänger med samma människor och det känns som jag har tömt dom på allt det finns inget mer att säga jag vill inte höra nått mer.

Jag trodde på nått bra jag trodde på nått större! Trodde att det fanns någon typ av plan för mig hör uppe. Men jag kan inte se vart detta ska ta vägen. Jag vill hitta mått ljust nått att hålla fast vid nått som får mig att orka, men jag vet inte vad det ljuset ska vara, men det känna inte som om jag orkar vänts längre. Orkar inte vänta på det jag redan haft......Jag saknar det.