rebecka

En längtan efter att få komma hem. Komma hem till min familj. Få känna mig trygg få känna mig hemma. Vet inte varför?! Har aldrig känt det så här tydligt förut. Inte ens när jag bodde i Oslo kände jag så. Var det för att jag trivdes i Oslo. Jag tycker ju ändå att jag trivs här med. Har underbara vänner, en lägenhet med billig hyra, en bil som iaf rullar, underbara grannar, ett 8-16 jobb. Sen att det kanske inte är det jobbet jag skulle vilja ha resten av mitt liv är det ett okej jobb och trevliga kolegor. Men jag saknar nått. Jag saknar min familj. Pappa ringde förut. Som han göra varje dag inget märkvärdigt samtal. Men jag kunde inte avsluta det, klarade inte av att prata med honom för jag kände hur det började bränna bakom ögonen. Orkar inte gråta mer. Har ingen kraft att vara ledsen. har gått omkring men en klump i magen och ett sprängande huvud och tårarna som brände bakom ögonen. Var det för att jag frös alla mina känslor sista tiden innan jag vände blad och får ett tillbaka slag nu. Men jag måste försöka rida ut stormen. Stormen som rivet isär mitt hjärta. Jag vill vara kvar men samtidigt vill jag åka hem till tryggheten. Känna mig om tyckt utan att behöva anstränga mig.