rebecka

Efter en vecka full med jobb. Ett jobb med normala tider ett åtta till fem jobb. Jobb tider som jag har längta efter. Har jag haft en lugnt helg uppe i Storlien tillsammans med underbara människor i olika åldrar. Allt från 10 månader till 50+ gubbar. Men det var längesen jag skrattade och kände såndan värme och gemenskap tillsammans med så många blandade människor som jag inte känner så väll. På nått sätt så konektar vi. Och jag hade inte en tanke på Oslo inte en tanke på dig, på det vi hade. Mindes bara det finna och där fanns inte du med. Du är inte nått fint i Inte i efterhand i alla fall. För jag börjar tappa suget av att längta tillbaka. Jag kommer alltid sakan mina fina. Men jag sakar dig mindre och mindre som Melissa Horn sjunger , det kommer saker i mellan och jag njuter av livet och den vardan jag har. Det som skrämde mig i Oslo skrämmer mig inte längre på samma sätt. Min vardag är oklar men den skrämmer mig i lika mycket som den gjorde i Oslo även att jag hade mina vardagsrutiner. Men dom vardags rutinerna gick inte att rubba för då kunde hela min värd rasa. Bara på grund av ett litet fel. Men jag har en anan trygghet här ett annat lugnt. Kylan kryper på utifrån men jag vet att här inne är det varmt. Det ändå som saknas när en famn där jag kan känna mig trygg. En famn där jag är trygg även om det stormar överallt.

Melissa Horn sätter ord på det jag inte får ner på papper:

http://www.youtube.com/watch?v=PjIV2OFoSXs