rebecka

jag känner mig hemma, men samtidigt så ensam.

Kommer hem till en tom lägenhet och det finns inget värre. Min kära vän har lämnat mig och tryggheten att ha någon som sover i soffan bredvid mig, finns inte längre. Det var underbar att höra hennes skratt igen och dela dom minnen av i hade tillsammans. Men nu har hon åkt här ifrån. Jag hittar inte den tryggheten i mig själv. Under dom senaste åren har jag lärt mig att leva med andra människor och jag har lärt mig att anpassa mig. Det jag önskade då var att få bo själv. Att ha mitt eget nått som bara var mitt, någonting jag kunde kalla hem. Det har jag nu men jag hade aldrig trott att jag skulle känna mig så ensam. Att vara tillsammans med vänner gör mig verkligen glad och jag trivs. Kan inte hitta ett ställe där jag trivs bättre där jag känner att jag betyder nått för människor. Men när natten och mörkret smyger sig på känner jag mig så långt borta och så liten. Jag smärtan kryper sig på i samma stund som jag kryper ner i min säng. Min 90 säng som känns så otroligt stor och tom. Det kväver mig.

Jag vet att det finns nått fint här. Jag tror bara att jag letar för mycket efter det och missar det. Jag har bestämt mig för att flytta upp hit och lära mig leva med mig själv. Leva med min ensamhet, få den att bli min vän. Få det att bli nått fint, något som inte skrämmer mig. Kanske till och med nått som får mig att må bra någonting fint.

I feel the waves crashin' on my feet

It's like I know where I need to be

But I can't figure out, yeah I can't figure out

Just how much air I will need to breathe

When your tide rushes over me

There's only one way to figure out

Will ya let me drown, will ya let me drown

Hey now, this is my desire

Consume me like a fire, 'cause I just want something beautiful

To touch me, I know that I'm in reach

'Cause I am down on my knees, I'm waiting for something beautiful

jag känner mig hemma, men samtidigt så ensam.

Kommer hem till en tom lägenhet och det finns inget värre. Min kära vän har lämnat mig och tryggheten att ha någon som sover i soffan bredvid mig, finns inte längre. Det var underbar att höra hennes skratt igen och dela dom minnen av i hade tillsammans. Men nu har hon åkt här ifrån. Jag hittar inte den tryggheten i mig själv. Under dom senaste åren har jag lärt mig att leva med andra människor och jag har lärt mig att anpassa mig. Det jag önskade då var att få bo själv. Att ha mitt eget nått som bara var mitt, någonting jag kunde kalla hem. Det har jag nu men jag hade aldrig trott att jag skulle känna mig så ensam. Att vara tillsammans med vänner gör mig verkligen glad och jag trivs. Kan inte hitta ett ställe där jag trivs bättre där jag känner att jag betyder nått för människor. Men när natten och mörkret smyger sig på känner jag mig så långt borta och så liten. Jag smärtan kryper sig på i samma stund som jag kryper ner i min säng. Min 90 säng som känns så otroligt stor och tom. Det kväver mig.

Jag vet att det finns nått fint här. Jag tror bara att jag letar för mycket efter det och missar det. Jag har bestämt mig för att flytta upp hit och lära mig leva med mig själv. Leva med min ensamhet, få den att bli min vän. Få det att bli nått fint, något som inte skrämmer mig. Kanske till och med nått som får mig att må bra någonting fint.