rebecka

Tömmer ut allt, går igenom hela kroppen, alla tankar. Men det är som bort blåsta. Det är för mycket. Jag är så trött kroppen värker och det brinner bakom mina ögon av trötthet. Trött på att vara arg, ledsen, frustrerad och att leva i ovisshet och ensamhet. Även att jag har fantastiska människor omkring mig känner ja mig ensam. Och ångesten kommer krypande. Vågar inte vara ensam musiken poddarna, serierna och TV:n jobbet eller riktiga människor gör mig sällskap 24 i 7. Jag vill ha min familj här. Mamma med sin mat och, kärlek och ärlighet, pappa med all hans irritation och dumma kommentarer han fäller men som jag samtidigt älskar, Viktor med hans dumma men samtidigt fantastiska och älskvärda idéer. Sist och minst. Johanna, det finaste jag har hon som är min bästa vän, som jag sett växa upp till den fantastiska människa hon har blivit. Som jag ser mig själv i, med allt vad hon går igenom. Som jag kan skratta och gråta med. Dom 4 är det viktigaste i mitt liv och jag saknar dom så det värker i bröstet.

Att skratta ärligt och att gråta på riktigt med tårar som rinner ner för mina kinder av mina äkta känslor är nått jag saknar. att få känna nått på riktigt. jag kan vara glad, arg, ledsen, besviken, lycklig, upprörd men nu är alla känslor halv-danna. inget är äkta. Jag vill ändra på det. Men vet inte hur jag ska göra, men jag ska göra mitt bästa.