rebecka

Jag har inte skrivigt på väldigt länge, men det betyder väll att jag inte tänker och mår bra, denna sommaren har varigt den bästa på länge.

Men nu kommer ett in lägg i samaband med hösten och jag kom in på ordningsvakt-utbildningen, det gör mig fortfarande lycklig, jag lyckades. Men nu måste jag läman denna stad som jag har lärt mig älska på så kort tid, som känns som hemma. Som jag är ny kär i varje morogn, även om regnet smatrar mot gatan utanför, det gör ingenting jag var instäld på det vädret och det är charmigt och gör bara att solen glädjer ännu mer när den väl kommer fram.

 

Nu när kalt men solen värmer melllan regnsskyarna och träden ändrar färg det är underbar och det brinner på fjällen runt omkring och jag har hittat finna vänner och fantastiska kollegor bland bergen och det är tungt att lämna dom. Jag ser fram emot ett lära känna mer personer och att bygga nya relationer, en sån relation som jag saknar i mitt liv. En sån relation som mamma tjatar om så fort hon en chans. Men att träffa en perosn som har "förstört" en stad för mig. Han kom även och rör om i grytan i min nya stad... jag sa att jag inte brydde med med jag gör det. Det är små saker som hela tiden påminner om honom om oss, en låt, en plats, en fras och det får mig att tänka på det som var bra, men det fans så mycket dåligt. Det gjorde inte lika ont när han lämnade mig denna gånge, för det var på grund av jobb, men det gör ont nu när jag vet att vi kanske springer på varandra om 1 veckor då jag återigen ska spendera ett par dygn i det som alltid kommer vara mitt hjärtas stad. Jag ska mellan landa mellan äventyr i London och det som fortfarande en kort tid till är min vardag som jag har en hat-kärlek till.

Att träden brinner, det är enbart solen som värmern och Melissa Horn som sjunger för mig gör att känslorna spelar mig ett spratt, det känns bra men det gör ont.

Men nu ska jag ut på nya äventyr och det blir bra.