rebecka

 

Känslorna får inte plats inne i mig. Men jag vet inte hur jag ska reagera, så jag stänger av dom.

Jag diskuterar med mig själv, för det käns som om ingen anna förstår. Jag kan inte heller riktigt förklara själv hur det är. Men om jag får ett ja vågar jag då. Jag vill bara ha ett svar och veta vad jag ska göra. Ska jag säga upp lägenheten, dra avskedet som ett plåster med alla där uppe i jämtland och lossa repet från min trygga ham? Kommer vingaran att bära? Kommer jag att vara så stark som jag tror att jag är. Hur kommer min vardag att se ut? En vardag med la familja, det kommer inte bli som förr, kommer det att bli bra? Finns det någon i min omgivning jag kan umgås med som inte hör till jobb och familj en person som bara är min vän. 

Jag väntar fortfarande på svaret och när jag har fått svaret ska jag ta ett beslut. Ett svar och ett beslut som kommer att förändra mitt liv. Ändra det för ett år och vad som händer på vägen får tiden ut göra och det är just det som gör mig rädd, rädd att släppa taget om det jag inte har. men jag vill äga. 

Det river i mig och nu är livet en lycklig mardröm som jag inte kan vakna ur.