rebecka

Fin dag med finna människor på ett fint fjäll.
Upp för det brandfärgade bergen pratade och skrattade med barn springande runt benen. Gick vi tillsammans mot toppen.
Det är så jag vill ha det. Men samtidigt vill jag känna mig lite bättre än alla andra. Det är sånt man inte får säga som svensk men som alla egentligen tänker. Men i detta läge spelade det ingen roll. Mitt ego är inte lika stor när jag är ute, som det är när jag är inne. Innanför väggar och dörrar har ett tak ovanför och ett golv med golv-värme i under mig.
Allt känns så varmt och trångt. Jag vill att min skratt ska höras lite högre, mina åsikter ska vara dom rätta så länge det låter bra i dom andras öron. Vill att min hem ska vara det hem som är finas bäst och alltid öppet. Samtidigt som jag inte alltid orkar. Skulle bara vilja slappna av. Vila i "din" (vem du nu är var du nu är) famn och få känna mig trygg känna mig säker på mig själv och att det bara var vi. Känna att det inte spelade någon roll om jag skrattade högt sa dom rätta sakerna för jag skulle kunna var bra jag. Som jag är och allt skulle vara okej.

Men har inte känns den känslan....så jag vet kanske inte hur det ska vara och om det är så eller om det bara är så i min fantasi....
Eller är det så jag lever?!