rebecka

Jag är på väg hem till mina fjäll igen! Efter 2 och en halv vecka i mitt barndoms hem, i staden jag växt upp i och den lilla storstad som har format mig är jag återigen på väg till min trygga hamn!
Sitter i bilen och lyssnar på sommar pratare som berättar dom deras barndom om hur dom blivit hatad och älskade hur musiker kan tappa takten , hur dom tycker att ungdomsgården var det bästa som finns! Som vill att dagens vuxna ska vara tacksamma för ungdomsgårdar och att ungdomar ska ha nått att göra. AMEN!

Att var inne på sjukhuset 2 ggr på 1 vecka är jobbigt! Det gör ont att se dom som alltid funnits där, dom som är min barndoms-trygghet, dom som är mina förebilder och som jag ser upp till, tyna bort, glömma vad klockan är och bli tappad på blod av någon som med alldeles för darriga händer pga att dom inte vill sticka den sylvassa nålen fel! Men än ska vi inte sluta kämpa och tillsammans klara vi det, än släpper jag inte taget er mina älskade och hoppet finns fortfarande kvar!