rebecka

Hemkommen från jobbet…kroppen värker, men den värken jag har från en kväll på Lokalen tar bort smärtan ifrån att kroppen skriker och säger ifrån. Den smärtan som säger ifrån. Som jag får när jag tränar bort all min oro. Min oro som jag inte vill känna av. Den som jag vet ligger där bakom träningen och trycker. Men det kommer ifatt mig, jag orkar inte med mer och det gör ont. Det är som en käft smäll i hela kroppen. Det är en ständig värk och att hon kommer ut med ny musik som sätter ord på mina tankar blir bara så påtagligt. Det tar mig tillbaka till en tid jag har brotats med och försökt att glömma. Försökt med sen jag lämnade den platsen för första gången. Som jag har velat åter vända till men insett att det inte är bra för det gör bara ont. det är inte samma smärta som nu, det blir en mer rotad smärta. Men jag har inte gett upp det än, Hopper om att det en dag ska bli bra. Men att någon som inte är jag kan sätta ord på det så rätt, är skrämmande!



Jag tänker mig tillbaka till början av oktober, du hade precis blivit min.
Ofta är jag där, någonstans eller framåt i tiden i nuet är jag ingenting.
Gå dit du vill gå, jag kommer sen. Alla behöver landa och känna efter och om det skulle vara så se mig i ögonens och ta det nu, inte lite var efter.

jag har inte gett upp oss än. jag har inte gett upp oss än.