Jag kommer hem till ett hem, fullt av dam och disk, men jag ignorerar det och det får vänta tills morgon. Orkar inte bry mig nu. Jag känner mig piggare i kroppen, än jag gjort på hela veckan ändå har jag jobbat 16 av dygnets totalt 24 timmar. Ett vik som avslutas idag, ett nytt jobb med lampor, bollar och inredning på 76 kvadrat, och dagen avslutades med mitt älskade jobb. Det jag inte vill byta ut mot nått, Gården. Där jag får vara mig själv, skratta, gråta, skrika, ful dansa eller bara va.
Att känna mig behövd är en av mina stakar, svagheter. att få ge nått av mig själv att få hjälpa andra. Jag älskar det och det ger mig ny energi samtidigt som jag får ge. Gränsen mellan rätt och fel, ge och ta är hår fin. Men jag lever på spänningen, och hoppet om att förbättra. Att avsluta hela dan med att gå hem på ett täcka av det vita gulden som sakta faller mot marken och fyller jorden med ett tungt täck. Gör att det är lättare att gå hem. Jag känner mig inte ensam, jag känner mig lätt, lätt inombords och utombord, oket har för ett tag lyfts från mina axlar och det känns som jag flyger fram. Men Lasse i öronen, han som 2005 gav mig minnen för livet, tillsammans med Lisa Ekdhal, och Håkan Helström , pappa och en stor talrik natcho i Cloetta Center då han, Lasse fira sitt 30-år jubileum. Han som har satt ord på mina tankar så många gånger för. Han gör det igen. I den helia tysta kyrkan. Han har gjort det kväll igen. spelat i cloetta center (dock utan mig, pappa och jag hoppas, enbar för min egen skull Lisa Ekdhal och Håkan Helström) jag hade gjort vad som för att få vara där. Han satt ord på mina tankar och gjort det lättare att fortsätta framåt.

Foto: emma mattson.
TACK för detta.