rebecka

Jag vet inte vart jag är på väg mer än att jag är påväg mot nått nytt. Jag orkar inte trappa i samma dy längre, resan har redan börjat och jaga processar det
mest hela tiden förbereder mig själv och andra på att om 5 månader är jag inte kvar här. Jag men om 3 veckor får jag reda på hur det har gått. Jobb sökandet är på full gångs men det är långt ifrån säkert, det är i ett annat land, ett land som jag känner mig hemma i lika mycket som jag känner mig hemma i landet lagom, men i en helt annan stad som inte är mitt hjärtats stad, utan byn där det regnar 345 dagar per år. Men jag har redan tryggheten där, ett boende en bror och förhoppnings vis får jag ett jobb som jag vet att jag kan.
Men på nått sätt är det så sjukt läskigt att släppa allt jag har här. Men jag måste få komma bort se nått nytt andas annan luft, inte den rena höga luften som finns mellan bergen för jag känner mig instängd jag måste komma upp mellan fjällen för att känna mig fri, men att komma dit upp känns som ett projekt i sig och det gjorde det inte för. jag måste komma bort.
Samtidigt som det river i mig, alla mina nära kära och dom som är min vardag och mitt jobb. ska jag bara lämna dom för att ta emot returs? Ja det är kanske det som är lösningen.
Samtidigt som jag saknar mitt hjärtas stad, den som har format och sårat mig till max. Men jag vill dit och jag är rädd för att jag har för höga förväntningar på den nya byn. För jag vet vad som hände i Oslo och det rör fortfarande om och gör att jag ligger sömnlös på nätterna, bara på grund av en bild och en "like". Men jag saknar det vi hade som var bra det som är värt att minnas . Men det finns mer dåliga saker än bra, men det gör för ont att minnas så det sorterar jag bort och jag är rädd att det ska bli så igen. Jag är för rädd att släppa in någon på mitt liv för jag vet hur det blev sist och att leva på hoper fungerar inte i längden och snart har jag inte mer tid att ge.